Det första soptaget...

[Tove] I skrivande stund beräknas tre fjärdedelar av laget ha gått på is! Personligen har jag bara sett två av medlemmara, mig själv och Kajsa, men Christine tog över där vi slutade så att säga. Mitt första egna intryck av sporten curling är enbart positivt! Ledarna och coacherna i Sundbyberg var oerhört tillmötesgående och trevliga, blev inte irriterade alls för att vi störde deras ordinarie juniorträning med vår totala ovana. Vi fick helt enkelt börja från början, först bara med att se om vi kunde röra oss på isen trots glidsula, och sedan se om vi kunde skjuta ifrån från hack (för visst kallas det hack?). Tränaren Mats Wranå hjälpte oss med allt detta och när vi mästrade det något sånär, i alla fall hjälpligt, fick vi börja prova att släppa stenarna. Allt det här var väldigt svårt och jag kände verkligen hur min respekt för elitutövare ökade marginellt (Lag Anette i synnerhet kanske). Man tror att de där stenarna är gjorda för att glida på isen och bara är att peta på, men enligt Mats väger de 19,96 kg (som mest), och det kändes också, de var tunga och svåra att få ordentlig fart på. Man var tvungen att ta i ordentligt för att nå fram till tee om vi säger så! Dock gick det bättre och bättre och Kajsa gjorde några riktigt bra stenar, jag tror absolut vi har en blivande shotmaker där! Hur som helst gick allt verkligen steg för steg och det kändes bra och roligt, så med största sannolikhet återvänder vi redan nu på onsdag för Witches of OS' andra träning! I bästa fall med fler lagmedlemmar på isen samtidigt.

Det vi var på var juniorträningen, eftersom den nybörjarkurs vi anmält oss till blev fulltecknad, och bara Christine kom med där av oss. Förmodligen var denna omständighet en klar fördel; vad vi förstår kostar det inget att delta vid juniorträningarna, och det var inte lika många där vilket resulterade i fler spelade stenar/person samt mer coaching. Vi inväntar med spänning Christines omdöme om nybörjarkursen, som bestod av femtio personer i alla möjliga åldar (de flesta såg dock ut att vara öven 30, och kanske inte är lika stora framtidslöften som vi!). En annan notering var att man fick använda muskler man inte visste att man hade, och knappt heller har, till exempel lyckades jag bli trött i framsidan av låret av att skjuta ifrån, för jo, man var tvungen att ta i. Jag kan heller inte undanhålla er informationen om att jag gjorde många vådliga vurpor, bland annat en riktigt klassisk som slutade i att mian ben pekade rakt upp mot taket, och en annan när jag snubblade på sopen...

Surrealism var bara förnamnet för vad jag upplevde denna eftermiddag och kväll. Plötsligt befinner jag mig i en curlinghall i Sundbyberg, knappast något jag skulle gissat på för några månader sen. Vi blev som sagt oerhört välkomnade men det blev ändå lätt abrupt, jag hade kanske trott att vi skulle få se på första gången, men det var direkt på med curlingskorna (varav den ena med glidsula), ta en kvast från väggen och köra igång. På något sätt kändes det som en bra grej i livet, rätt typ av sak att göra. Inte tänka så mycket utan bara köra på, kasta sig in i något okänt, utmana sig själv och göra något man aldrig gjort förut. Det är klart att vi var värdelösa, och gjorde bort oss, och de andra som var där var mellan åtta och tolv och oerhört mycket bättre, och de kollade snett på mig när jag ramlade och där jag sopade febrilt och utan stil i min blå hockeyhjälm, men det är så det ska vara. Min övertygelse är att det är oerhört nyttigt att våga skämma ut sig, och vågar man det, skämmer man ju egentligen inte ut sig. Likaså är det bra att göra något man inte har kontroll över och inte är bra på, att sätta sig själv i ovana situationer. Det är lätt att man fastnar i ett mönster och spelar sin roll, man gör det förvisso bra, men det är sådant som juniorcurlingträning en måndagskväll i sundbyberg, så långt bortom allt välbekant, som utvecklar en som människa.
Nå, ni lär se mer av oss i framtiden! Väl mött.